Skriet från vildmarken!

I dag tog matte ut oss, iklädda våra randiga, grälla tröjor, på lång skogspromenad. Kajsa for i vanlig ordning runt överallt och ingenstans. Jag tassar mest bakom matte efter traumat för snart två år sedan med bettet på min hals ni vet. I bland far jag i väg som skjuten ur en kanon med pinnbenen lika snabba som en trumvirvel. I dag är min rumpa lite tjock så det är löpning på gång och då är jag lite låg. Nåväl när vi väldigt långt hemifrån hör matte och jag plötsligt Kajsa skrikandes som om någon höll på att strimla henne levande. Jag nosade reda på henne när matte bad mig söka och vi fann henne skrikande med framtassarna växelvis upplyfta. Matte uteslöt därför brutet ben direkt. När hon lyfte upp piplisan i famnen såg hon ett djupt stick i varje ben. Kajsa hade grus/jord i hela ansiktet inklusive nosen så den ockulära besiktningen gör att matte misstänker att hon har gjort samma misstag som jag gjorde den där ödesdigra Långfredagen när jag blev biten av en trolig vessla. Matte ringde Lyras matte som är en sansad person och förhörde sig om hon trodde att det finns ormar nu, det trodde hon inte. Matte bar dock Tjocksmocken Kajsa hem vilket jag tycker är att överdriva nåt hemskt! Hon har väl för fabian två till ben att gå på? Bli buren för att man fått några bett vilket trams. För er som undrar hur det var med mej när jag blev biten långt ute i skogen fick jag minsann gå flera mil ensam i mörker och kyla för matte och Kajsa sprang hem på friska ben. (Matte: Sally fick bäras gallskrikandes flera kilometer i skogen till den milda grad att jag fick pip i öronen, minnet är bra men oerhört kort) Matte tvättade Kajsas ben när vi kom hem sen var det bra med det. På bilden ser ni min lariga syster efter traumat idag.