Kajsa Berggren á la Anja Persson!

När vi var på promenaden i skogen i dag stannade Kajsa kvar och grottade ner sig in snön vid en rådjursmatpalts/träffpunkt. Matte och jag fortsatte givetvis promenaden eftersom det gick hemåt hade jag ganska bråttom. Mina pälslösa lila bakben rörde sig som bästa trumpinnarna mitt i en trumvirvel. Färden gick nerför en brant stig i ravinen. När syrran i vanlig ordning inte ser oss får hon fasligt bråttom för hon är till skillnad från mig LIVRÄDD för att bli lämnad ensam kvar i skogen. JAG är ju fast förvissad om att jag alltid kommer att ha matte som hämtar upp mig var jag än befinner mig. Nåväl syrran drar i väg nerför stigen i 100 km/h, minst. Hennes pinnben brukar klara det mesta men i detta läget for hon av centrifuglakraften i en kurva ut i den djupa snön likt en projektil. Det bildades djupa spår efter henne och snön yrde så mycket att vi inte såg vad det var som for ut i naturen. Jag tänkte att det var en komet eller nåt. Upp ur snön kommer en lycklig Kajsa som är såååå glad över att se oss att hon inte bryr sej om att hon ser mer ut som en mager snögubbe än som ädel vinthund. Hennes vurpa var snarlikt den som Anja Persson gjorde under sitt OS-störtlopp i går kväll. Jag hörde på radion att hon var stel i sina lår och att rumpan hade fått en rejäl lårkaka. Undrar jsut om Kajsa också får en lårkaka på rumpan? Det vore ju rätt typiskt med tanke på att hon snart skall paras:-) fniss:-)
Förresten om någon undrar hur skogspromenaderna numer går till är det enligt följande: Kajsa far omkring med svansen i vädret en bra bit före matte, matte skvätter snö efter mig, vilket innebär att hon inte behöver puffa fram mig längre, det blev jättejobbigt för henne att böja sig ner till mina 38 cm. för att var tionde meter knuffa fram mig på min knotiga rumpa. Jag vill INTE gå i skogen när det är snö! Jag vänder hem så fort tillfälle ges. Men matte har som sagt kommit på ett gräsligt effektivt trick som funkar, enligt hennes sätt att se, det väldigt bra. Matte säger att jag är extremt fjantig eftersom snön är så pass tillpattad på de stigar som vi går på att jag knappast behöver få snö högre upp än till trampdynorna. Jag hoppar ändå fram på två-tre ben ända tills vi vänder hem...På bilden ser ni mig och syrran och vår underbara vetevärmare. Det borde alla hundar ha i sängen!