Jag har sakta men säkert börjat återkomma till mitt gamla jag efter traumat förra fredagen. Lena hade med sig flera påsar med gottis till mig. I alla fall en människa som tog mig på allvar i min vädjan om uppmuntring i form av godsaker.Ibland känner jag att jag borde ha stannat kvar i Kode hos Lena och aldrig följt med matte och husse hem den där sommardagen för snart fem år sedan. Jag blev ju helt enkelt dumpad av Lena och KÖPT av mina tvåbeningar. Vad hade jag för val egentligen? Jag trodde faktiskt att slaveriet var avskaffat för länge sedan. jag är dock tapper och försöker alltid göra det bästa möjliga av alla situationer som allt för ofta ter sig omöjliga att genomlida. I mattes almanacka kan man läsa olika ordspråk här är ett bra som jag känner är skräddarsytt för just mig: Lyckan är drömmen-lidandet är verkligheten.
Over and out från Huskvarna.
Om någon mot förmodan undrar över hur det gå med min lättfotade syster så mår hon förstås prima. Inga tecken på havandeskap ännu.
2 kommentarer:
Det är så så så synd om dig!
Gällande Kajsa så behöver du nog inte oroa dig; hon kommer säkert lida av graviditetsillamående!
Va skönt att läsa att allt är till det vanliga:)
Jo så här är det. Jag har alltid passat hundar som liten och önskade mig en hund helst en whippet och fick en västgötaspets. Gillar vinthundar och spetsar, sunda trevliga hundar;) Taniko vår jappe nr 3 är inte som de andra....När jag fyllt fyrtio gjorde jag som jag ville skaffade en vinthund Kajsa, min mans fördomar fick han ta tillbaka, du har säkert hört dem, så nu har vi tre vinthundar!!! Läs om jappen på hemsidan de är vakna pigga,ingen direkt jaktinstinkt, sällskapshund, lättskött päls osv
Skicka en kommentar