Lidandets ansikte!

I dag åkte vi till den stora skogen på berget. Vi visste precis vart vi var på väg så vi var rejält uppspelta syrran och jag.Jag grät vemodigt när vi började närma oss skogen. Inte av sorg utan av förväntan och av leda att det skall ta så många minuter. Tålamod är inte riktigt mitt signum.Väl framme var vi lyckliga! Matte älgade på som vanligt, jag bajsade på mitt vanliga ställe och syrran började direkt att spåra härligt goda har och rådjursdofter. MEN när vi kom in i skogen var den fortfarande full av snö! Detta till trots så fortsatte matte i samma käcka tempo. Syrran är inte så noga så hon fortsatte gladeligen sina upptäcksfärder fram och tillbaka och nästan upp och ner. Med svansen i vädret. Jag trippade missnöjt fram bakom matte. Så fort hon vände sig om för att förvissa sej om att jag var med stannade jag och gnällde, jag tycker hon borde begripit att jag borde bäras fram Matte som är av den iskalla sorten sa att hon INTE tänkte bära mig i 8 kilometer. Det var faktiskt 11 grader varmt.DESSUTOM fick vi inte ha några tröjor eller jackor på oss.Solen sken. MEN snön fanns ju lik förbaskat kvar. Detta togs det inte någon som helst hänsyn till.Jag fick vackert men surt finna mig i att trava runt i snön. Matte sa att Jesus lidanden på korset i dessa påsktider inte verkade vara något mot mitt lidande i snön. Detta är väl ändå till att häda? Jag kände mig kränkt och icke förstådd.Det enda positiva med skogsrundan var att jag hittade en skinnbit av en hare som jag snabbt tuggade i mig med päls och allt. Får väl se om harpälsen fastnar i min mage så att vi får åka till djursjukhuset igen. Då får matte skylla sej själv.Finns risk för att HELA semesterkassan ryker då.