Jag har förskjutit/underlåtit att berätta om min senaste bedrift: jaga hare i stan.
Matte var babyvakt. Hon hade en läskig barnvagn att dra på. Syrran och jag släpptes på den inhägnade fotbollsplanen belägen strax intill den stora metropolen Huskvarna centrum. Matte satt i solen på en bänk och gungade på barnvagnen och tänkte koppla av en stund. Strax bredvid är det en skola där man just hade påbörjat sin gårdsfest. Med korvgrillning och mammor och pappor i mängd och parti. Ja de grillades givetvis inte.
Plötsligt ser jag till min stora glädje en hare på andra sidan av stängslet Syrran och jag lägger de långa benet före och rusar över på fem röda sekunder. Matte sitter lugnt kvar på bänken eftersom det är ett hööögt staket som omgärdar hela fotbollsplanen. Den är förövrigt täckt med massor av harpluttar så vi brukar ofta gå dit och snaska. Syrran ser i ivern inte staketet utan far in i det och flyger tillbaka i luften och blir liggandes gråtandes som ett barn. matte kommer löpandes så fort hon kan eftersom hon tror att Kajsas liv snart är till ända. Jag tar mig en snabb funderare och inser att haren endast kan fångas om vi är på samma sida av staketet. jag vänder alltså och rusar till andra sidan och kryper under grinden. Rusar sedan tillbaka. NU börjar det roliga! haren inser faran och drar i väg med mig ivrigt drivande med ett skall som lätt kan förväxlas med en drivande tax. jag driver så fint förbi skolgårdsfesten fram och tillbaka. Matte kommer med barnvagn och Kajsa så fort det nu kan gå. Tur att barnet sov...Sedan drar vi, jag och den livrädda haren iväg längs med Huskvarnaån. Matte hör bara mitt skall. Hon är livrädd eftersom vägen med mycket trafik går utanför skolan. Lyckligtvis är haren inte av den sort som springer ut på vägen. Den håller sig till skolgården och naturen vid ån. Matte har redan i sitt huvud bestämt var jag skall begravas. Hon funderar över vilken tiks valp hon skall köpa för att fylla upp det tomrum som jag kommer att efterlämna. Lyras kommande valpar ligger bra till hands...
Plötsligt smiter haren med mig efter in på kyrkogården. Där scannar matte av området och gör bedömningen att risken för barnvagnstjyvvar där är minimala. Hon parkerar guldklimpen och den yra och omtumlade Kajsa vid ett träd. Sedan ska vi få se på fantommatte! Med språng som kunde göra vilken gepard som helst avundsjuk tar matte upp jakten på haren: (Inte mej!!!)På något märkligt sätt som med tanke på platsen för jakten i det närmsta kan benämnas med ett under kastar sig matte över mig när jag genar ett par gravar och får tag i min sele! Jäklar vad förvånad jag blev. Öronen är stora som elefantöron och som vanligt vid jakt precis ollonlila. Vi pratar om mina öron i detta fall, inte mattes!
Matte är inte go att tas med. Jag är mycket nöjd och glad när vi i sakta mak traskar hem. Men på min vakt. Denna lilla historia lämnar vi därhän. Matte säger att min änglagloria rejält halkade på sned. jag tycker det är synd att jag missade haren. Hade inte varit helt fel att slakta den framför en skolgårdsfestande publik!
På bilden ser ni min drillade lillasyster fokuserad på en larvig uppgift.
1 kommentar:
Som sagt, Kajsa verkar inte ha alla får i hagen... Eller harar i buren om man ska va kul. Det är jag ju alltid.
Matte skrattade så tårarna rann över din berättelse. Själv undrar jag bara en sak; hur 17 hann din matte få tag poå dig? Hon måste ju trummat på som fasen med sina klampar till ben!
(Ja just det ja; matte undrar om Kajsa är ok eller om hon skadade sig. Sånt fjanteri!)
Skicka en kommentar